oh, inverted world

Jag vet inte ens hur jag ska börja denna mening. Jag känner sån otrolig fan-vad-onödigt-majoriteten-av-alla-saker-vi-gör-är. Lägger vår dyrbara tid för att som jag, sitta en tisdag kväll och försöka (nej, jag försöker inte ens än) lära sig runt 100 ryska glosor. Kommer jag komma ihåg dem? Svar nej. Precis som förra årets gramatik kurs. En 50 poängs kurs i gramatik! 50 timmar helt ägnade åt den Svenska gramatiken. Och idag var jag tvungen att fråga om adjektiv beskriver saker. Ja, det gjorde det. Sen frågade läraren “Ni vet väl vad infinitiv är?”. Ehm.. jo, alltså jag hade ett prov om det för ett år sen och jag pluggade faktiskt 3 dagar innan… men idag minns jag inget. Så jag gissar, nej. Jag vet inte vad infinitv är.

Det är så mycket vi gör som är tidskrävande, som vi endå bara gör för själva görandets skull. Bara för att det ska stå i mina betyg Gramatik – G. Men i själva verket vet ju jag inget.

Tänk om man kunde ta alla dessa spillda timmar, dagar.. ja, veckor.. och göra något riktigt roligt av det. Som man får rest på skatt, borde man få rest på tid. Ondöigt mycket spilld tid. Då hade jag fått alla dom där gramatik timarna tillbaka, och jag hade haft 2 extra dagar i mitt liv. Då hade jag åkt till gröna lund.

Men irritationen slutar inte här, oh no. Förvirringen i min hjärna stiger om kvällarna, och igår kväll fick jag en sån därn riktig jävla klump i magen. Av den otroligt otrevliga sorten. Och jag hade ingen aning vad jag skulle tycka och tänka. Det känns som att min hjärna springer ett staffetlopp. Människorna som springer är tankar, och så fort en tanke har kommit igång, byts den av en annan.

Intressan relatering. Mina tankar springer stafett. Filosofiskt.

By the way så har jag insett att jag ibland (väldigt ofta) säger saker jag inte menar. Jag tror inte ens att jag menar dem, utan jag säger allt konstigt för själva sägandets skull. Att jag vill säga det. Vill tycka eller känna nåt. Så jag snackar om mina känslor så som jag vill att dem ska vara, men i själva verket är det inte så.

För om sanningen ska fram, så är mina känslor hur tråkiga som helst. Jag tycker inget speciellt. Men ibland, när vissa händelser eller scenarion händer, då känner man “shit, nu skulle det vara perfekt om jag kände såhär”.

Som när man ibland blir tillfrågad om man gillar lets say djurgården. Jag skiter i djurgården i själva verket, men förr kunde jag säga “Dom är ju sjukt dåååligaaaa” just to have something to express. Men sen så tänkte jag efter liksom vafan, jag bryr mig väl vafan inte om djurgården. Vad fan är djurgården?! Eh, det är sjukt.. men undermedvetet.

Nu ska jag lära mig 100 ryska ord.

Love