Ibland är det så lite som krävs

Det stod “jag vill hem!!”.

Vad hemskt att inte vara hemma. Inte hemma där du bor, men hemma as in stället du känner dig lycklig på. Det är ditt hem. Det borde vara ens hem. Vad sorgligt för alla som inte än har hittat sitt hem. Som vandrar omkring allmänt vilsna. Men är det kanske bäst så? För tänk så anser man att ens hem är stället man växt upp i hela sitt liv? Det kan finnas en risk att man tycker så bara för att det är en säkerhet. Man har vant sig. Vem vill lämna det för det osäkra?

Då stannar man där, i säkerheten, utan att riktigt förstå att det där är fan egentligen stället jag hör hemma på.

Godnatt