The pleasure of being sad

Det är sista dagen på 2007 imorgon. 31 december. 23.59.

Jag kan inte komma ihåg något meningsfullt alls jag har lyckats med. Jag har inte hjälp någon, förbättrat något.. inget. Förut tänkte jag, shit – vad mycket jag har åstadkommit i år. Men det är ju inte sant.

Som jag förut tänkte, det här med att livet är som rinnande vatten. Det är aldrig samma vatten som rinner genom kranen. I livet, våra intressen byts mot annat, vi utvecklas och även motsatsen – går bak i utvecklingen. Lär oss inte av våra misstag.

Våra intressen som blir utbytta måste vara något otroligt ytliga alltså. De bara nuddar ytan på en, för att sedan försvinna och bli ersatta av annat.

Men det finns vissa saker som stannat kvar i oss. Och det är det jag pratar om att jag saknar. Det finns inget som gjort spår. Ett år har kommit, fyllt mig med temporär lycka/olycka och sedan runnit av mig och blivigt ersatt med annat.

Jag önskar jag kunde ha gjort något betydelsefullt. Något jag skulle komma ihåg. Något som skulle få mig att bli glad (eller ledsen om det så krävs) länge. I år. Hela mitt liv! Men tydligen har hela mitt 2007 varit ett enda stort ytligt hål som inte kommer betyda ett skit för varken mig eller någon annan, någonsin.

Känslomässigt, om jag ser tillbaka på året kan jag säg att jag har lurat mig själv halva året för att sedan bli ledsen andra halvan pga att jag lurat mig själv första halvan. Glömt bort mig själv totalt.

Vilket jävla misslyckande. Och jag absolut ingen aning hur jag ska förändra framtiden. Hur sorgligt är det inte? I’m swimming in a pool of selfpity…

Hejdå