Så jääääävla sentimental

Idag har jag gråtit 93856567852735682093 gånger.

Första gången var när Sofia, Sara eller vad hon nu heter bad oss att läsa en liten hög med papper angående projekt arbetet.

Frida föreslog att jag borde gå till en psykiatriker och fråga varför jag börjar gråta så fort någon ber mig att göra något jag inte vill/orkar göra.

Jag tror även det vore nyttigt att börja prata om mina problem rent öppet. Kanske jag börjar skämmas snart och slutar upp med mina sorgliga fasoner.

Lyssnar på “Molly’s song” och sjunger med i texten, fast jag byter ut “We miss you Molly” mot “We miss you Evija”. Vilket jag gör. Jag saknar mitt gamla, positiva jag. Men vad jag än gör, får jag inte tillbaka mig själv.