I wish I was a bit taller

Jag önskar verkligen jag kunde skriva något bra och meningsfullt igen, så som jag kunde förr i tiden. När mina tankar made sense och kom fram till en massa intressanta slutsatser.

Nu för tiden tänker jag inte. Saker händer runt om mig och jag accepterar det. Det finns ingen mening tydligen att tänka igenom människors handlingar. Varför de beter sig på ett visst sätt och inte. Antingen så hatar jag dem, eller älskar dem. Så är det. Punkt.

Det är synd.

För saker måste inte alltid vara black or white.

Jag kan inte ens skriva saker i min andra dagbok. Jag satt igår kväll med den i min säng och tänkte “nu jävlar ska jag berätta om allt intressant som hänt på sistone”, men det ända jag kunde få ur mig var “hej. idag kom jag hem från london. det var roligt. godnatt”. Okej, det var inte riktigt sådär. Det blev en del larvigt “jag kommer sakna freddie, blabla.. vi hade det så bra.. blabla..”

Jag vill ha något men jag vet inte vad.