I want to sleep in the city that never wakes up

Det är något som har hänt.

Jag tror för första gången i mitt liv så känner jag ånger? Detta på grund av att jag helt plötsligt fick för mig att livet är lite mer seriöst än vad jag tar det för. Man kan inte larva runt sig i tro att allt kommer ordna sig, allt kommer till slut bli förlåtet och glömt.

För det är ju inte så. Men det trodde jag. Det är ju synd, för om man inte kan göra precis vad man vill utan att första tänka efter “vad kommer hända sen” så innebär det att man kommer att missa chanser.

Fast samtidigt, vem var det som sa att man inte ska vänta på tillfällen utan skapa dem? Stämmer det så kan man inte missa en chans, utan man kan skapa den när som helst.

En annan sak jag har tänkt på är det här med ord (vilket var ett kort diskutionsämne igår). Ord är ett av våra sätt att kommunicera med varandra. Men ett ord kan betyda så mycket olika saker egentligen. Så hur vet vi egentligen att vi förstår vad någon annan menar? Tänk så är hela världen bara ett enda stort missförstånd och feltolkning? Tänk så tror man att man känner någon och förstår någon, men så har man fått allting om bakfoten? Det är ytterst skrämmande. Jag är trots allt en människa som vill vara en del av mina vänner. Jag vill veta deras tankar och känslor så jag relatera och förstå dem. Gör jag inte det, så förstår jag inte meningen med umgänget.

Något annat jag inte kan förstå är varför jag blir så sjuuuukt påverkad av alla ideal och bryr mig så sjukt mycket om min vikt? Jag får på mig mina kläder, ingen klagar på den (förutom jag), jag har inga sjukdomar.. så varför stör mig så otroligt på den?

Hejdå