Undrar vad som krävs för att man ska hitta riktigt bra vänner. Sån där perfekt ömsesidig vänskap. Som absolut ingenting kan krossa.

Finns sån vänskap ens? Åren går och man umgås med samma människor för det är så det är. Men en dag, åker man långt borta från dem, man säger “jag ska inte glömma dig, vi ska hålla kontakten” och alla tror på det och alla är så på.

Men sen händer nåt.

Man inser att allt var tomma ord. För när man kommer till en punkt att man inte ORKAR höra av sig, så inser man väl att det där kanske inte var den där ultra vänskapen man trodde att det var…

Nej, för riktiga vänner finns kvar. Och de bryr sig om dig vart än du är, och hur länge sen det än var man sågs.

Och det gör lite ont i mitt hjärta att det finns människor som jag verkligen bryr mig om, jag till och med ringer dem från min mobil även fast all min credit kommer ta slut på 2 min, men de svarar inte, så jag ringer igen. Och igen. Sen hoppas jag att de ser att de har missat samtal och kommer ringa mig tillbaka.

Men de gör inte det. Jag gissar att de inte orkar.

Så, det var ju synd.. att något som jag såg som ömsesidigt och okrossbart, försvann på några månader.

Men det är så.

Och det är synd.

Men men..

Life goes on. Och egentligen, om jag ska vara ärlig, det är nu man förstår att det finns flera sorters ensamheter. När man sitter och gärna skulle vilja prata om vadsom helst med någon som skulle vilja lyssna på precis vad som helst jag har att säga, men så inser man att det finns ingen att ringa.

Nej, nu överdriver jag.

Skämt åsido…

Adjö