Pathetic little girls..

Ska jag känna mig misslyckad eller lyckad när jag vaknar 2 timmar efter min väckarklocka har ringt? Plus att den var ställd på 9.30, inte särskilt tidigt alltså.

Har en stark lust att cykla till den svenska affären här nere i Barnes (den ligger framför Svenska skolan, så passande) och köpa nåt gott. Är sugen på marabou chohoklad och kanske kanelbullar. Och fil. Ett trevligt alternativ till lunch perhaps?

Läste föresten ett roligt inlägg (eller två till och med från två olika bloggare, men som bor i samma stad) och båda nämnde att alla verkar banta just nu. Gud vad patetiskt! Ett helt samhälle som bantar. Som är så oroliga och ångestfyllda över sina matvanor. Ska det vara såhär? Det roliga är ju också att alla misslyckas. Alla pratar om att gå ner i vikt, men det är ingen som gör de. De äter inget i 2 dagar och tror att de är så jävla bra, och sen så tar de sig en liten kaka eller whatever. Min personliga uppfattning är det är så jävla onödigt. Alltså verkligen. Att lägga så mycket av sin dyrbara energi på att misslyckas? SORGLIGT! Varför inte bara njuta istället? Njuta av livet och träna så man kan unna sig saker! För ja, man ska inte överkonsumera, för det är trots allt inte hälsosamt.

Jag såg Janice Dicksons model agency igår och de började prata om en models problem med maten och den där tjejen började gråta och sa “ja, det är så svårt att hålla koll på vikten, den går upp och ner och det är så hemskt”.

Alltså, att bygga sitt liv runt det där.. herregud. Att leva för vikten.

För alla ni som tror att ni kommer bli lyckliga av att gå ner 5 kg på en vecka, det kommer ni inte. För sen kommer problemen med att hålla sig där. Och det är bara ny ångest.

Suck.

Nu känner jag att jag har fått säga mitt! Och tro mig, jag vet vad jag pratar om. Aight?

Adjö