Alla mina dagar är avsked

Nej, nu är jag extremt velig. Nästan så velig att jag inte förstår tyngden av mina val. Tyngden som kanske är lite för tung egentligen för att kunna bära.

Blir människan någonsin nöjd? Med något? En pojke i Kina som tvingas jobba dag och natt känner ångest för han har inga val. En flicka i Strängnäs som kan göra vad hon vill känner ångest för hon har för många.

Frågan är vem det är som har fel… eller är allt relativt? Nej, låt oss inte gå in på om allt är relativt eller inte för det lär ju inte göra min situation enklare.

Jag vet verkligen inte vad som kommer hända. På lördag åker jag till London. Men jag vet inte om jag åker dit för att stanna eller hämta mina saker och komma tillbaka. Om jag stannar, vad ska jag göra då? Och om jag åker hit igen, vad ska jag göra här?

Panikslagen är jag. På lördag åker jag. LÖRDAG. Det är 4 dagar. På 4 dagar ska jag bestämma allt. SUCK.

Idag vet jag inte vad jag vill alls.